En vän för livet?
Kategori: Magi
Cissi min vän har skrivit om mig i sin blogg och jag var tvungen att lägga upp det här!
Det är så himla fint, läste det flera gånger<3
Kommer antagligen peppa upp mig och göra mig glad då jag behöver det i framtiden, ja massa av gånger då jag är nere <3
Ja tack!
Blir så glad och påmind över vem jag är, det känns som jag är en bra människa då jag läser detta.
Det fyller mig med så mycket känslor och ja, det är fantastiskt.
Den människan somm Cissi skriver om, ska vara jag och om det stämmer så känns det som jag faktiskt är en fantastisk människa<3
Det jag hoppas på nu är att få träffa henne snart och att hon kommer att bli en vän som faktsikt varar och inte bara försvinner i tomma intet som ingenting<3
Läs hennes blogg: http://www.svartnonsens.se/
One among all stars.
Jag gör mig de mest annorlunda vänner.
Är det inte omständigheterna som är annorlunda så är det någon annan liten
twist som gör att det kan klassificeras som annorlunda.
Och då menar jag annorlunda, enligt min bok, alltså.
Idag hade jag det höga nöjet att bli bjuden på lunch av en vän till mig.
Vi har känt varandra i sisådär 13 år.
Det som gör henne annorlunda i förhållande till mig är att för 13 år sedan var hon
bara 3 år, alltså inte i närheten av mina 26 år.
Yes, fina Mjum var alltså en liten lintott till tjej första gången jag mötte henne.
Faktum är att jag gillade henne redan då.
Hon var en glad tjej som gärna tog kontakt och satt i mitt knä.
Jag hade absolut ingen aning om att vi, 13 år senare, skulle kalla varandra för vänner.
Bakgrunden är som sådan att det är Malins föräldrar jag känner, Magnus och Veronica.
De är några av J:s bästa och äldsta kompisar.
Jag tyckte om dem omedelbart jag träffade dem, minns jag.
De är genuint folk, fyllda med värme. Och otroligt mysiga och roliga att umgås med.
Jag saknar dem en hel del, inser jag nu när jag skriver och tänker på dem.
Å andra sidan är det inget som säger att jag inte kan ta kontakt med dem.
Kanske skulle de kunna tänka sig att umgås med mig fastän J och jag inte är tillsammans.
Hmmm, ja det är utan tvekan värt att kollas upp. För jag saknar dem en hel del.
I alla fall, deras yngsta dotter Malin är den fina tjejen som jag får kalla min vän.
Vi har alltså träffats ett par gånger per år, under många, många års tid.
Jag har alltid gillat henne.
Jag har aldrig benat eller funderat på hur det kommer att jag gillar henne.
Jag har liksom bara alltid haft den känslan.
Det var genom hennes blogg som jag på allvar kom i kontakt med henne.
Hennes fenomenala sätt att leka och uttrycka sig i ord tilltalade mig totalt.
Den ärlighet jag hittade på hennes blogg fick mig att vilja lära känna henne mer än
som dotter till mina kompisar.
Så vi började mejla till varandra.
Om allt och inget. Om vettigt och ovettigt. Om viktigt och oviktigt.
Jag kom att verkligen fascineras av henne.
Hon undrade vid något tillfälle om vi inte kunde ses på ett fik och umgås.
Givetvis ville jag det.
Fint sa hon, då blir jag den coola unga tjejen som bjuder ut den äldre kvinnan.
Hahahahahahaha, ungefär så skrev hon, absolut inte ordagrant men innebörden
var densamma.
Jag skrattar, för där slog hon huvudet på spiken, hon är den coola unga tjejen och
jag är den där lite äldre kvinnan.
Räknat i år är det sannerligen mycket sant.
På den vägen blev vår bekantskap vänskap.
En annan god vän till mig frågade; vad pratar man om med en 16-åring?
Det var strax innan vårt första möte, så mitt svar blev; att jag vet inte.
För det visste jag ju inte.
Vad pratar man med en 16-åring om?
Pratar man med dem alls? Vad har de lust att prata om?
Svaret skulle visa sig bli långt.
För Malin och jag pratar om allt mellan himmel och jord, och bortom det.
Hon är inte 16 år, tänker jag.
Hon må se ung ut, som en tjej i tonåren, men inget, absolut inget i hennes sätt
säger mig att hon är tonåring.
Förutom hennes sätt att prata då, jag inser att vi inte har samma språk.
Orden skiljer sig till viss del.
Hon kan det språk ungdomar pratar, det kan inte jag.
Jag förstår det utan tvekan, men skulle jag svänga mig med några av hennes ord skulle
jag låta som om jag inte var riktigt navlad.
Ungdomars språk är till för ungdomar.
Men förutom att vi pratar med olika ord så pratar vi samma språk.
Hon har levt långt mer än sina 16 år.
Det märks så tydligt.
För hon är nyanserad.
Inte den svartvita jag-kan-allt-om-hur-världen-fungerar attityden,
som återfinns hos människor som inte levt speciellt mycket.
Ibland förklarat av att de inte hunnit speciellt långt i sina liv ännu, modell tonåring.
Men givetvis även hos fullt vuxna personer som av någon anledning levt lite för
trångt och litet, trots sin ålder.
Förvisso att jag med mina 22 år av mer erfarenhet ser på saker och ting något
annorlunda, men på det stora taget skiljer vi oss inte mycket åt.
Det är spännande.
Jag förundras gång på gång när jag hör henne prata.
Hon har sannerligen levt långt mer än sina 16 år.
Men det är väl så det blir när världen inte varit helt vänlig.
Malin har nämligen varit mobbad. Rejält.
Av den anledning att hon valt att gå sin egen väg.
Hon gillar färg och form, och vågar gå klädd och se ut precis som hon vill.
Hon är, det vi i min fossila generation, skulle kalla en estet.
Vi från Skellefteå som är i min ålder minns garanterat estetarna som gick på Anderstorp.
De var ju som nalta eljest.
De uttryckte sig bara lite mer än vi vanliga dödliga.
Och Malin är en fri konstnärssjäl.
Hon uttrycker sig färgstarkt, i ord, i handling och i uppenbarelse.
Det får mig att skratta och känna mig lycklig.
Lilla lintotten som för många år sedan satt i mitt knä och såg ut som
söta små flickor i allmänhet ser ut, hon har vuxit upp och blivit något oerhört
mycket mer än en tjej i mängden.
Väldigt långt ifrån tjejer i allmänhet gissar jag.
Hon blir speciell då hon inte hindras eller binds av att passa in.
Hon har redan inte passat in, varken i utseende eller i åsikter.
Hon valde att inte anpassa sig, hon valde att fortsätta som den hon är.
Det kan utan tvekan leda till att man mobbas.
Och ja, fördomsfull som jag är så tänker jag mig att det måste ha varit om möjligt
ännu knepigare eftersom hon kommer från ett mindre samhälle utanför Skellefteå.
Olikhet som skaver folk och får dem att vilja utesluta eller likforma, det
kan hon allt om.
Det gör mig ledsen att höra hur hon inte fått tillhöra, hur hennes omgivning
medvetet gjort sitt allra bästa för att hon inte ska få vara en av dem.
Samtidigt blir jag oerhört stolt, för hon valde att ändå fortsätta vara den hon är.
Hon är varm. Hon är så underbart medmänsklig.
Hon tycker och tänker. Diskutera det gärna. Förklarar hur hon menar och hur hon tänker.
Lyssnar uppmärksamt när jag berättar hur jag menar och hur jag tänker.
I början visste jag inte vilket språk jag skulle använda när jag pratade med henne.
Jag får höra lite nu och då att jag uttrycker mig konstigt.
Jag har aldrig förstått vad folk menar med det, men det har gjort att jag härmar
andras sätt att prata, så de inte ska tycka att jag uttrycker mig konstigt.
I Malins sällskap gör jag precis tvärtom.
Jag använder de ord som jag vill använda.
Jag censurerar mig inte på något vis.
Vilket jag i princip gör i samtliga sammanhang annars.
Utan jag inser till min glädje att jag uttrycker mig på precis det sätt jag mår
bäst av.
Och hon förstår.
Hon förstår precis vad jag pratar om. Och säger inte på något sätt att jag pratar eller
uttrycker mig konstigt.
Jag tänker att mitt språk passar henne.
Och hennes språk passar mig.
Jag visste inte heller i början vad som skulle passa sig att prata om, eller att fråga om.
Det behövde jag å andra sidan inte fundera en sekund på, förstod jag mycket fort.
Jag kan fråga henne om vad jag vill. Hon svarar.
Hon kan fråga mig precis vad hon vill, och jag svarar.
Jag har inget behov av att mörka eller censurera mig själv ihop med henne.
Vi läser varandras bloggar, vilket gör att vi vet en hel del om varandra.
Vi har inget behov av att prata om väder och vind.
Utan vi pratar om det som faller oss in. Vilket är betydligt mer än väder och vind.
Det är allt från det galet glada som händer i livet, till det som inte är lika
galet glatt, utan mest bara galet, och ibland även galet hemskt.
Vi håller på att lära känna varandra.
Jag inser att jag verkligen vill ha henne i mitt liv.
När vi skiljs så skrattar jag för mig själv.
Hon och jag alstrar energi när vi träffas, liksom massor och åter massor av energi.
Glad och varm sådan. Så till den milda grad att det nästan gnistrar om det.
Vi pratar med lätthet bort 2 timmar.
In fact, vi undrar vart tiden gått när det är dags att bryta upp.
Det är inte illa skapat för en ung, cool tjej och en lite äldre kvinna.
Jag gissar att jag inte ens behöver tillägga att jag är djupt imponerad av henne.
Hon har en mycket intressant framtid att gå till mötes.
Jag är helt övertygad om att hon alltid kommer att vara liks färgstark som idag.
Lika nyfiken och intresserad av världen som idag.
Lika människovarm som idag.
Lika vänlig och inspirerande som idag.
Om jag hade kunnat backa bandet och själv vara tonåring igen, skulle jag
utan tvekan ha velat leva mitt liv som hon gör.
Trygg och stabil i sitt sätt att vara.
Med en självkänsla som gör att hon inte säljer ut sig själv för att passa in.
Som är osäker och vacklar, precis som alla andra, men ändå inte viker för att
vara sig själv.
Jag ser verkligen framtiden an att få lära känna henne.
Vår vänskap är annorlunda, den är varm, tillåtande och genuin.
Finaste Mjum, du är sannerligen fantastisk.
Du hittar trygghet när det stormar kring dig.
Du fortsätter att ha tillit till att världen och människorna i den är vänliga.
Du är lyhörd och känner in andra.
Det finns mycket med dig som är fantastiskt.
Det underbart människovarma hos dig lyser oerhört starkt.
Ha en riktigt härlig helg med din A, bioplaner och renoveringshjälp-planer.
Can´t wait tills vi träffas igen.
Och då ser vi till att ha obegränsat med tid, eller hur?
Välkomna in till hennes blogg, One among all stars.
Det här inlägget postades i Prunkande rappakalja av Cecilia. Bokmärk permalänken.
